michanicole

... sitter jag i soffan och skänker en tanke till alla som har det svårt.

Tänker på barnen utan föräldrar och utan mat. Utan trygghet.
Tänker på alla utsatta hundar, katter och andra djur som far illa på grund av oss, människor.
Så tänker jag också på alla andra orättvisor som vi egentligen skulle må bra av att slippa, alla otrevligheter som förstör så mycket...

Varför ska det se ut så?

Vinnarfotot från senaste träffen med Sandra och Eira.

Miranda till vänster och Eira till höger.
Fråga inte vad fröken M sysslar med. Nobody knows!

 

Lilla hjärtat.

Å mamman smälter..

 

Fick en fråga under kommentarsfältet till föregående inlägg: visst har hon kommit nu? Jag kan med glädje svara att hon, vår Miranda, har kommit till världen och att det var en hel månad sen redan!

Den 17 februari efter en lång och besvärlig väntan, kom hon ut med sugklocka. Kan tillägga att det inte är mysigt att förlösas på det sättet men jag är tacksam för att det gick bra och att Miranda mådde bra. I slutskedet var det tal om att eventuellt snitta mig men som tur var så slapp jag det. Ut kom i alla fall en lång tjej på 55 cm och 4450 g.

En förlossningsberättelse lär jag väl kunna knåpa ihop, men inte just idag.


Varje dag är fantastisk med Miranda. Den som säger att det är en dans på rosor att skaffa barn och ta hand om ett spädbarn har antingen fel i huvudet eller en otroligt snäll, aldrig gnällig eller onormal bebis! Skämt åsido.. Det svåraste att vänja sig vid var helt klart matskriket. Vår lilla tjej har lungor som en operasångerska, och ett ljud som skääääär i öronen. Som tur är har man lärt sig hur lång tid det tar från det att hon vaknar till att hungerskriket kommer. Skönt det!

Mina dagar består av att ge grodan mat, byta blöjor och mysa med henne. Promenader går vi varje dag (bortsett från idag då det blåser isvindar ute) och gärna två gånger om dagen. Annars försöker jag hinna med hemmet lite. Sortering av alla papper vi har överallt och diska, dammsuga, tvätta - det vanliga..

Jag har fått ta det lugnt efter förlossningen då jag fick komplikationer efter den. Som tur är kunde Tim vara hemma ett tag då jag var sjukskriven och är det sista dagen idag. Jag fick så mycket hjälp av honom och jag hade aldrig orkat med första veckorna utan att ha honom hos oss. Tim var den som fick ta hand om jobbigare städning och tunga lyft - jag får fortfarande inte lyfta tungt.


Nepp, här kan man ju inte sitta! Får se när en förlossningsberättelse dyker upp. Tills dess, ta hand om er!

/ Micha

Måndag och ny vecka. För mig spelar det ingen större roll då jag inte har mycket till liv nu när jag bara går omkring och väntar. Varje dag ser i stort sett likadan ut..


- Vaknar och går ner för äppelfrukost (beroende av äpplen)
- Kollar några sidor på internet, däribland Facebook
- Ringer mamma på Skype (vi pratar varje dag på Skype - jag ringer ibland utan att ha nåt att säga)
- Funderar över vad jag ska göra under dagen, om jag måste slåss med dammsugaren eller om jag ska tvätta (åh va kul)

- Gör det jag ska/måste/borde/kan
- Går på en promenad
- Äter lunch
- Tittar på Cesar (dog whisperer) och klappar på magen
- Vilar/sover en timme
- Ringer någon annan på Skype (ibland Paula eller Sandra, himlans trevligt)
- Kollar lite TV / förbereder mat och registrerar en vobblande mage
- Tim kommer hem och vi går på en promenad till (om jag kan)

Givande va? Tycker lilla grodan kan göra sig redo för en flytt - efter onsdag gärna men då gärna så snart som möjligt.

Imorgon är det barnmorskebesök igen och på onsdag ska jag till Karolinska på tillväxtultraljud. Känns sådär att åka själv men det får bli så denna gång. Efter onsdag får lilla grodan gärna komma ut.


Åh just ja! Idag fick jag veta att en bekant väntar barn hon med - hur kul som helst! GRATTIS till er! :)

// Micha

Jag har i stort sett struntat i att försöka uppdatera min blogg kontinuerligt då jag haft problem med händerna som opererats och som fortfarande läker. Det är inte lätt att skriva med bandagerade händer stora som Galiameloner.

Nu har jag börjat läka bra - den ena handen är snart färdigläkt och jag kan börja bära tyngre saker med den igen. Ser fram emot när vänsterhanden också är helt läkt.


Sedan jag skrev sist har det varit julafton, nyårsafton och ett nytt år har startat. Julafton och nyår var lugna dagar och kvällar och vi hade trevligt med våra familjer. Man kan inte önska sig mer faktiskt.
Vad gäller graviditeten är jag snart klar. Förhoppningsvis då. Jag är beräknad till 13 februari men man vet ju aldrig när lilla Kikker vill komma ut. Brås hon på mig kommer hon 2 veckor sent - brås hon på Tim blir det på dagen eller däromkring i alla fall. Spännande att se utgången.


Jag är rätt stor om magen nu (alldeles för stor tycker jag) och otymplig - jag har svårt att resa mig från sittande position och speciellt när jag sitter i bilen som har väldigt låga säten. Det är frustrerande med kläder då jag stör mig på att om ett linne är för kort så hänger magen ut - det gör mig tokig. Det ska bli skönt sen när man kan ha vanliga linnen och tröjor på sig, för att inte tala om vanliga byxor! Det tar dock ett tag innan jag kan uppleva det igen..


Jag hade föraningar om att jag skulle få uppleva en del krämpor under min första graviditet men inte såhär många! Hittills har jag fått svår Karpaltunnelsyndrom i båda händerna som jag opererats för; innan operationerna så tappade jag allt jag höll i då händerna domnade och känseln försvann helt i båda händernas pek - lång - och ringfinger. Jag kunde inte skriva på dator då fingrarna låste sig och svullnade, jag kunde inte sova nattetid då händerna svullnade och domnade (domnade upp till axlarna till och med) och nattskenorna inte fungerade.


Jag har haft och har svår smärta i min högra axel (vet inte varför) och ont i ryggen på vänster sida och det har inte gått över. Smärtan har suttit i ett par månader i alla fall.


Foglossning är något annat jag fått uppleva. Det var mer okej när den var lokaliserad till bakdelen (korsryggen och längre ner) men när den nu flyttat sig framåt till blygdbenet är det inte lika okej. Det känns som att det ska dela sig när jag går och när jag reser mig.


Ödem har jag också så det räcker och blir över. Svullnader det vill säga.. Mina fötter är som klumpfötter och vristerna är typ obefintliga - jag har alltid haft rätt trevliga vrister och varit nöjd med mina vader och fötter men nu är det verkligen det sista jag vill se! Vaderna är så fulla av vatten att jag kan inte ens ha på mig strumpor UTAN resår utan att det blir en 1-1,5 cm kant som skär in mot benet.. Använder bara stödstrumpor nu för annars värker det överallt nedanför höfterna.


Händerna är fortfarande svullna som fan och jag har svårt att böja fingerlederna både dag och nattid. Längtar till tiden efter förlossningen när man tömmer kroppen på vätska..


Nu är det inte långt kvar; jag ser fram emot förlossningen men samtidigt inte för jag är jätternervös. Jag försöker tänka att jag ska ta allt som det kommer och bara vänta in händelseförloppet men det är riktigt svårt när man är ett kontrollfreak som jag är.


Vi får se när du behagar titta ut lilla Kikker. Vi väntar på dig och ser fram emot att få träffa dig!

Då var dagen kommen och vi fick se vår lilla tjej i magen igen.
Underbar känsla när man ser det lilla hjärtat slå, små händer som vinkar, fumlar i ansiktet och när man får bekräftat att allting ser bra ut. Flödet var bra, tjejen är stor för tiden (vilket iofs bara är bra) och hon bonkade på därinne när trycket från dopplern blev lite för stort.

Jag vill att tiden ska gå snabbare så att vi får träffa den lilla. Snart är det jul, sen är det januari och då är det inte långt kvar!! Ser fram emot förlossningen massor samtidigt som jag är vettskrämd..


Imorgon väntar en dag med Sandra (min gravida vän) och gravidprat (utan att nån stör sig på det) och då blir det skönt att kunna hämta in lite info om ditten och datten som rör bebisar. Sandra är omföderska, och det är grymt skönt att ha någon som fattar en och ens känslor helt och hållet - utan att ifrågasätta eller tycka att man är konstig. Skönt bara.


I helgen ska jag pysla lite - slå in paket, fixa med kort och påbörja boken om bebisen. Mysiga saker - bara mysiga saker.


Nu måste jag fixa min kopp te och vila händer och rygg ordentligt..

Jaaa...
Det tar ett tag för mig att uppdatera den här bloggen, helt klart..


Hade världens värsta jävla natt inatt. USCH! Mardrömmar om allt mäjligt verkligen. Mardrömmar är visst den nya grejen. Lagom kul.

För ett par nätter sedan hade jag en mardröm som var alldeles för verklig.. Drömde att en vän till mig dog och att jag skulle åka till hans hemland och ta hand om allting, inklusive hans flickvän som naturligtvis var helt förstörd..

Inatt drömde jag först att jag var i Kista och jag hade Tim och några vänner med mig i en bil. Jag satt bak och när vi skulle backa ut från parkeringsplatsen blev vi beskjutna och jagade av en hel grupp män. Fyfan vad vidrigt.. Samma där, kändes helt på riktigt - riktigt otäckt.

Senare under natten drömde jag att jag var ute och gick och blev attackerad av en Basset Hound som åt upp mina handleder. VAD I HELVETE?! Jag älskar ju hundar, men drömmen skrämde mig faktiskt.. Hemskt..

Kunde inte somna om och låg vaken och hörde ljud. Hörde en bil, hörde bilen igen och till slut gick jag upp och tittade ut för jag trodde att det skulle hoppa ut ett gäng massmördare ur bilen och ha ihjäl oss. INTE kul att tänka så mitt i natten när man är den enda som är vaken.. Det visade sig vara tidningsbilen..


Mitt i alltihopa så har jag en massa förhoppningar och en längtan. Längtar massor till onsdag då vi får se lilla bebisen igen. Tillväxtultraljud på Huddinge på onsdagsmorgonen. Hoppas bara att allt ser bra ut, att bebisen får all näring den ska ha och att storleken är normal. Är nyfiken på hur stor hon beräknas bli. Sen får vi väl veta om det verkligen är en hon också.. 

Idag har det varit full cirkus i magen igen. Upplevde magen som en böljande våg.. Det är häftigt att se att rörelserna blir större.. Rätt var det är får man sig en känga i sidan, så kraftigt att man hoppar till för man inte är beredd på det.


Nu ska jag avsluta det här skrivandet.. Det har tagit mig ungefär en timme att få ihop allting här. Fingrarna trilskas och jag har ont, men jag känner ett behov av att skriva av mig.


Ha en fin kväll.
Snart är det jul. (Sjukt..)


// Micha

Har fått en nojja på grapefruktjuice nu också.. Tidigare hatade jag besk juice men nu är det gott (behov av nåt?)

Ringde och pratade med Sandra idag och berättade om mina  cravings. Det lät som att Sandra inte riktigt har samma cravings som jag.. Vi är beräknade med två dagars mellanrum så det är kul att kunna prata med någon som förstår en precis.. Väldigt skönt.

Hur som helst så verkade hon inte gilla ättiksgurka, saltgurka och smörgåsgurka som jag haft dille på. Morötter (måste vara i lösvikt) och clementiner är andra saker jag föräter mig på. Te är också något jag har börjat tokgilla. Dricker hellre te än kaffe..


Idag fick jag någon typ av feberattack på jobbet nån timme innan jag gav upp och gick hem - blev blossig och varm och frös och hackade tänder samtidigt. K på jobbet muttrade: "Ja men du skulle ju ha gått hem för längesen ju. Jo men det skulle du ju!" Gillar henne, hon är bra - rak, ärlig, kunnig och himla trevlig. Tog mig hemåt och mådde inte bra.

På pendeln fick jag typ kramp i min hand, den gjorde jätteont när jag skulle hålla i stången så jag for fram och tillbaka i mittgången. Hade grymt ont i ryggen men det fanns ingen sittplats - istället fick jag stå mellan två 16 åringar som satt på varsin sida om mittgången och försökte prata med varann om alla "sjuka lärare i skolan" och "den där bitchen i parallellklassen som bråkar med alla". Det man fick höra var bara en massa skitsnack som ungdomar i den åldern sysselsätter sig med. På riktigt nu; de kan ju inte prata! De var båda svenskar (pratade ju svenska) och ändå hoppade det ghettoslang-grodor ur munnen på dem. Tragiskt..

Kände mig lite som arga snickaren när jag stod där i gången.. Hade sån lust att bara börja gapa nåt i stil med: "Vafan håller du pååå med?! Du behärskar ju inte svenska språket! Du pratar ju bara en massa slang. Varför gör du deeet? Det är ju jävligt dumt. Fattar du inte att folk stör sig på det? Du är ju helt inkompetent!"

Jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjort åt Arga snickaren.. Han är rolig han.. Pratar på ett sätt som gör mig gråtfärdig av skratt.. Rak karl det där, men shit så rolig.. Så kände jag mig idag.. Men mer arg än rolig..

Jag var tydligen rolig häromdagen på jobbet.. Skulle koppla in en nätverkssladd på kontoret (inte mitt rum) och behövde dra den över (men också emellan) två skrivbord.. Råkade säga att jag "bara ska lägga en kabel på bordet" och där var det kört..

Näe, jag tänker inte alla gånger, men det bjussar jag på..

"Ensamhet som gör att det känns som att det inte finns någon magi kvar i världen.."


När man är inne i sitt egna. Sitt liv, med allt vad det innebär. Då tänker man inte på hur det skulle vara om allt en dag bara inte var. Om allting du har, inte fanns där en dag. Dina rutiner, dina dagliga görmål och dagliga mål. Dina känslor kanske skulle vara annorlunda - du skulle kanske känna att du inte tillhörde. Känna dig planlös, ensam och fundersam. Orolig kanske?

Ibland så slår tankarna till och jag tänker. Tänker ganska hårt till och med, ibland så hårt att jag inte vill tänka mer. Som att alla tankar blir alldeles för mycket.

- En förändring som rör arbetet. En flytt. En tillökning i familjen, en förlust, en vinst.
Det är mycket som kan hända. Självklart inte bara sämre saker. Det händer bra saker också. Det får vi inte glömma.


Idag var jag först på vårdcentralen för att bli tömd på blod. Ni vet, det vanliga kalaset med nål i armvecket och en rysk sköterska med ingen koll alls. Alltid lika underhållande. Hon ursäktade sig, gick undan och jag hörde henne surra med en annan sköterska; "vad är fenylket.. blablala - vaddå plasma med folat?" Jag suckade för mig själv och när ryskan var tillbaka frågade jag henne om något var fel med remissen. "Nej" fick jag till svar men jag förstod att hon hade svårt att tyda vad det stod på remissen och varför jag var där och skulle sno en massa provrör från dem.. Skämt åsido..

När jag ska lämna blodprover så blir det typ minst 6 rör - alltid. Det är många saker som ska kollas upp. Därför brukar jag säga så; att jag snor rör hos vårdcentralen. Det verkar nämligen alltid som att alla sköterskor tycker det är lite jobbigt att klista klisterlappar på alla rören. Det ska ju vara rör i regnbågens alla färger också. "Usch vilken jobbig en", kanske de tänker. Hahaha, japp, that´s me.

Därefter var det hemåt med inte så raska steg. Idag gjorde de extra ont i svanken och i svanskotan. Den där svanskotan alltså - vad är grejen med den? Helt onödig. Den gör bara ont. Vankade lite som en gravid pingvin på den lilla grusvägen hemåt. Skönt väder, lagom kallt.

Åt frukost hemma, förbannade halsömheten och tungheten i skallen som aldrig går över. Känns som att man fått en rejäl höger i höjd med ögonen - huvudet värker och känns som bly - klär på mig igen och lämnar hemmet för ett läkarbesök (jaaa, bara sånt jag sysslar med nowadays..)

Träffar en rätt kul läkare som vräker ur sig: "Men herregud så du går, räta på ryggen och gå ordentligt! hahaha". Tur att jag fattade att han skojade. Han var trevlig, genuin och verkade brinna för sitt jobb. Såna läkare är bra läkare. Läkare som lyssnar, ser, frågar och vill. Ja, så skulle jag vilja sammanfatta det hela. Naturligtvis vill jag också lägga till att en bra läkare ska ha kunskapen - det verkade denna man ha.

Vi pratade länge, jag var envis med att säga att jag vill helst ha ett botemedel för mina händer och inte en sjukskrivning i första hand - han kontrade med att säga att visst kan jag ha stödskenor även dagtid men de kommer att hämma mitt jobb hursomhelst, så hur skulle jag lösa det då? Jag fick tänka lite, sa att, visst, jag skaffar dagskenor och provar och samtidigt går på en halvtidssjukskrivning - jag har dagligen problem med händerna så till den grad att jag inte kan diska ordentligt för hand, tappar saker i golvet då mina nypor är none-existing samt att jag får små elstötar (så känns det) i händerna om jag griper tag i något - det kan gälla bara när jag ska bära en påse eller en laptop. Att skriva på dator går, men jag måste ta många pauser då det känns som att fingrarna låser sig samtidigt som de gör ont.

Det som stör mig allra mest med händerna är att de försätter mig i jobbiga situationer (för mig). Jag ogillar att behöva hjälp med saker och ting. "Kan själv" - det är jag det. Även om det misslyckas titt som tätt. Hur som, hur kul är det att inte kunna handla och bära påsarna själv för att händerna krampar? Eller när man ska diska och tappar glas som går sönder (flera innan man inser att man kanske inte ska diska) - eller när man bakar och drämmer plåten i golvet - som tur var så var det inga bullar på den plåten - för att det känns som att man får elstötar i händerna?

Jävla karpaltunnelsyndrom. Onödigt!! (Å jo jag vet att det finns många som har det värre än jag själv men jag måste få skriva av mig och lite av min frustration!)

Fötterna är inge vidare heller, det sticker i dem nästan hela dagarna trots frekvent användande av stödstrumpor á la granny-style. Jag ska fan slå ett slag för stödstrumpor, de är jättesköna faktiskt. Jag hade nog inte kunnat gå alls utan dem. Jobbigt bara att det känns som att fötterna ska spricka sakta, sakta när man ställer sig på dem - vätska är inte att leka med ska ni veta!

Hur som. Nu känns det konstigt. Samtidigt som jag känner att det blir en avlastning för mig med en halvtids sjukskrivning så känns det skit. Jag trivs med uppgifterna jag har på jobbet och jag trivs med att jobba mot deadlines och ta eget ansvar för saker och ting. Blä. Delade känslor helt enkelt. Kanske känner annorlunda i slutet av december, vem vet?

And guess what? Spillde precis ut min goda kopp kaffe över hela bordet och mattan - vår fina beiga matta - nu blir det kemtvätten på den. För att jag inte kunde hålla i muggen. Eat my shorts, damn hands!

/ Micha