michanicole

"Ensamhet som gör att det känns som att det inte finns någon magi kvar i världen.."


När man är inne i sitt egna. Sitt liv, med allt vad det innebär. Då tänker man inte på hur det skulle vara om allt en dag bara inte var. Om allting du har, inte fanns där en dag. Dina rutiner, dina dagliga görmål och dagliga mål. Dina känslor kanske skulle vara annorlunda - du skulle kanske känna att du inte tillhörde. Känna dig planlös, ensam och fundersam. Orolig kanske?

Ibland så slår tankarna till och jag tänker. Tänker ganska hårt till och med, ibland så hårt att jag inte vill tänka mer. Som att alla tankar blir alldeles för mycket.

- En förändring som rör arbetet. En flytt. En tillökning i familjen, en förlust, en vinst.
Det är mycket som kan hända. Självklart inte bara sämre saker. Det händer bra saker också. Det får vi inte glömma.


Idag var jag först på vårdcentralen för att bli tömd på blod. Ni vet, det vanliga kalaset med nål i armvecket och en rysk sköterska med ingen koll alls. Alltid lika underhållande. Hon ursäktade sig, gick undan och jag hörde henne surra med en annan sköterska; "vad är fenylket.. blablala - vaddå plasma med folat?" Jag suckade för mig själv och när ryskan var tillbaka frågade jag henne om något var fel med remissen. "Nej" fick jag till svar men jag förstod att hon hade svårt att tyda vad det stod på remissen och varför jag var där och skulle sno en massa provrör från dem.. Skämt åsido..

När jag ska lämna blodprover så blir det typ minst 6 rör - alltid. Det är många saker som ska kollas upp. Därför brukar jag säga så; att jag snor rör hos vårdcentralen. Det verkar nämligen alltid som att alla sköterskor tycker det är lite jobbigt att klista klisterlappar på alla rören. Det ska ju vara rör i regnbågens alla färger också. "Usch vilken jobbig en", kanske de tänker. Hahaha, japp, that´s me.

Därefter var det hemåt med inte så raska steg. Idag gjorde de extra ont i svanken och i svanskotan. Den där svanskotan alltså - vad är grejen med den? Helt onödig. Den gör bara ont. Vankade lite som en gravid pingvin på den lilla grusvägen hemåt. Skönt väder, lagom kallt.

Åt frukost hemma, förbannade halsömheten och tungheten i skallen som aldrig går över. Känns som att man fått en rejäl höger i höjd med ögonen - huvudet värker och känns som bly - klär på mig igen och lämnar hemmet för ett läkarbesök (jaaa, bara sånt jag sysslar med nowadays..)

Träffar en rätt kul läkare som vräker ur sig: "Men herregud så du går, räta på ryggen och gå ordentligt! hahaha". Tur att jag fattade att han skojade. Han var trevlig, genuin och verkade brinna för sitt jobb. Såna läkare är bra läkare. Läkare som lyssnar, ser, frågar och vill. Ja, så skulle jag vilja sammanfatta det hela. Naturligtvis vill jag också lägga till att en bra läkare ska ha kunskapen - det verkade denna man ha.

Vi pratade länge, jag var envis med att säga att jag vill helst ha ett botemedel för mina händer och inte en sjukskrivning i första hand - han kontrade med att säga att visst kan jag ha stödskenor även dagtid men de kommer att hämma mitt jobb hursomhelst, så hur skulle jag lösa det då? Jag fick tänka lite, sa att, visst, jag skaffar dagskenor och provar och samtidigt går på en halvtidssjukskrivning - jag har dagligen problem med händerna så till den grad att jag inte kan diska ordentligt för hand, tappar saker i golvet då mina nypor är none-existing samt att jag får små elstötar (så känns det) i händerna om jag griper tag i något - det kan gälla bara när jag ska bära en påse eller en laptop. Att skriva på dator går, men jag måste ta många pauser då det känns som att fingrarna låser sig samtidigt som de gör ont.

Det som stör mig allra mest med händerna är att de försätter mig i jobbiga situationer (för mig). Jag ogillar att behöva hjälp med saker och ting. "Kan själv" - det är jag det. Även om det misslyckas titt som tätt. Hur som, hur kul är det att inte kunna handla och bära påsarna själv för att händerna krampar? Eller när man ska diska och tappar glas som går sönder (flera innan man inser att man kanske inte ska diska) - eller när man bakar och drämmer plåten i golvet - som tur var så var det inga bullar på den plåten - för att det känns som att man får elstötar i händerna?

Jävla karpaltunnelsyndrom. Onödigt!! (Å jo jag vet att det finns många som har det värre än jag själv men jag måste få skriva av mig och lite av min frustration!)

Fötterna är inge vidare heller, det sticker i dem nästan hela dagarna trots frekvent användande av stödstrumpor á la granny-style. Jag ska fan slå ett slag för stödstrumpor, de är jättesköna faktiskt. Jag hade nog inte kunnat gå alls utan dem. Jobbigt bara att det känns som att fötterna ska spricka sakta, sakta när man ställer sig på dem - vätska är inte att leka med ska ni veta!

Hur som. Nu känns det konstigt. Samtidigt som jag känner att det blir en avlastning för mig med en halvtids sjukskrivning så känns det skit. Jag trivs med uppgifterna jag har på jobbet och jag trivs med att jobba mot deadlines och ta eget ansvar för saker och ting. Blä. Delade känslor helt enkelt. Kanske känner annorlunda i slutet av december, vem vet?

And guess what? Spillde precis ut min goda kopp kaffe över hela bordet och mattan - vår fina beiga matta - nu blir det kemtvätten på den. För att jag inte kunde hålla i muggen. Eat my shorts, damn hands!

/ Micha